Laddar

2
feb

  • 2 februari, 2015

Stöd Barnens Hopp i Ukraina!

Läs Agneta Bergströms spännande berättelse om hur hon startade Barnens Hopp, i Ukraina!

”Av Agneta Elisabet Bergström den 31 januari 2015

Jag grundade Barnens hopp 1996.
På den tiden samlade vi in kläder, skor och div saker som barnhem i Ryssland behövde. Två ggr per år åkte jag tillsammans med två långradare och en privatbil till barnhemmet i Rodovoje, och spädbarnhemmet Petjory de ligger 23 mil från Sankt Petersburg, Det var inte lätt tro mig, att komma över gränsen till Ryssland. Vi hade chaufförer och långtradare från Estland eftersom det var billigare.  Varje gång hade vi stora problem och en gång satt vi faktiskt anhållna i finkan i 24 timmar. Men jag lärde mig mer och mer hur man skulle behandla dem, till slut insåg jag dock att hur mycket vi än gick tullarna till mötes så hittade de på nya problem för oss. Så jag började köra samma stil. På med tullfacet och sedan hur otrevlig som helst. Den gången jag kom med en traktor som en snäll bonde hade skänkt från Dalarna var det tvärstopp, Lantmännens hemma i Sverige sa också… Agneta du kommer aldrig över med en traktor…. men jag ville försöka barnhemmet i Rodovoje hade mycket mark som lång i träda och de hade en ko som en av barnhemspersonalen gick efter och försökte ploga jorden med.

Om Rodovoje fick den här traktorn skulle de kunna bli självförsörjande.
Sagt och gjort, när Lantmännen insåg att jag skulle åka oavsett så ställde de sig på min sida och sa att de skulle göra allt för att hjälpa. Väl vid gränsen blev det tvärstopp. Det här är inte humanitärt sa tullchefen…. Jo det är det visst det…. kontrade jag. Ja men du kommer inte in med en traktor fattar du väl.
…..Ok då åker jag tillbaka några meter in i Estland igen och plockar ner traktorn i smådelar i banankartonger…. det hade Lantmännen sagt att jag skulle säga och det var fullt möjligt, jag hade bonden från Dalarna med mig… Jag sa till tullarna att ”try me” och till slut insåg de att jag skulle verkligen göra det. Vi kom igenom och det blev 1-0 till mig. Det var då jag började räkna poäng.

Nästa gång kom vi med en mangel då påstod tullarna att det var en maskin som man skulle frysa ner kött med, alltså en frys.
Det tog vå dygn innan de släppte mig. Med mangeln så klart. 2-0 till mig. Nästa gång kom jag med en frys då påstod det att det var en mangel. Så har det varit hela tiden, flera dagar i tullen. En gång kom jag med 21 kubik modersmjölkersättning som Semper hade sponsrat med, det sista Semper sa till mig innan jag lämnade Sverige var… se för guds till att det inte kommer ut på svarta marknaden…. Vi hade fått larm från spädbarnhemmet att barnen dog för de hade ingen mat till dem. Tullen tog oss direkt och satte oss i häktet trots att jag hade alla dokument som jag skulle ha. Det är mängder med certifikat och dokument som fodras till en transport.

De tog våra pass. Kalashnikov vakter var 10 cm i från oss hela tiden. Vi blev vägrade att ta kontakt med ambassaden och fick inte ringa några samtal. Det anmälde jag naturligtvis till UD när jag kom hem. Tullen skulle ha hälften av modersmjölkersättningen. ALDRIG!!!! att jag tänkte lämna ifrån mig det, då satt jag hellre av tiden. Jag sa också att jag tar hela lasten med mig och åker tillbaka till Sverige och de kontrade med…… Din bitch du är på ryskt territorium så här snabbt kan du försvinna … och så knäppte de med fingrarna..  Till slut släppte de oss efter 2 dagar , inte ett enda kilo lämnade jag ifrån mig

De sista de sa till mig var…..visa dig aldrig här igen….. Efter 6 månader var jag tillbaka den gången med 20 kubik tvättmedel i genomskinliga säckar. Då trodde de att jag hade börjat att smuggla knark. Sure….. i 20 kilos genomskinliga säckar ha ha ha….. De drog upp tvättmedlet med långa nålar och skickade för analys till Moskva med tåg. 100 mil. Vi fick vänta i tullen. Men vilken känsla det var när beskedet kom att det var tvättmedel. Jag log till tullchefen och sa…. jag sa ju det…. 3-0 Behöver jag säga att tullen hatade mig.. Jag fortsatte med de humanitära transporterna till de två barnhemmen i Ryssland till 2001 då hade de allt de behövde och jag ansåg att jag skulle gå vidare och hjälpa andra. 2001 kom jag till Ukraina och arbetade i Zhytomyr och i Piski samt Kyiv, Men sedan var jag på ett möte på Ukrainska ambassaden i Stockholm och träffade andra organisationer som hjälpte Ukraina. B.la var det ett äldre par som hade hjälpt Reni men inte orkade längre. de berättade lite om den Gudsförgätna hålan och jag tänkte….. jamen jag åker dit och ser hur de har det….

Jag fick kontakt med Pastor Ockert som är från Syd Afrika och han sa att jag kunde bo hos honom till att börja med.  Jag trodde att jag hade sett allt. Men Reni var det värsta av det värsta. Fattigdomen var och är enorm . Jag kände direkt att här Agneta kan du göra en stor insats. Som ni kanske alla vet så är jag Kristen och jag tror att Gud förde mig till den här platsen liksom han förde Pastor Ockert hit. Det är bara han och hans familj och jag här som är utlänningar. Jag tog reda på så mycket jag kunde. Jag lärde mig att till den lilla staden har sju byar. Området kallas för Bessarabien och här bor romer, gagauzer, moldovaner, Bulgarer, ukrainare och ryssar.

Det här hörnet av Ukraina har alltid kallas för The forgotten corner. Under andra värlskriger var det glömt och nu glömmer Ukraina själva att det existerar. Hur många gånger tror ni folk har sagt till mig…. men varför valde du Reni av alla platser…. 🙂 Jag började söka efter ett hus där vi kunde bygga upp vår verskamhet.
Jag tittade säkert på hundra hus, men direkt när jag kom in kände jag nej här blir det inte. Det ena var värre än det andra. Till slut fanns det inga hus kvar. Men vi hade hört ryktas om att en Kristen familj skulle flytta till Amerika, men huset var inte till salu det kunde dröja år innan de kom iväg.
Men jag ringde på och presenterade mig och sa i vilket syfte jag var där. När jag tog det första steget in i huset kände jag….. HÄR, det kändes helt rätt, jag såg möjligheterna och det kändes som om det var honung i väggarna. Jag sa till ägaren att jag ville köpa huset och på 4 månader hade jag gjort det, samt så hade familjen fått möjlighet att flytta till Amerika.

De första 3 åren var ett rent hel….ete jag blev inte accepterad någonstans och jag hade problem som man bara kan läsa om i böcker, i alla fall för oss Svenskar. En natt skjöt man med skarpladdat vapen mot vårt hus. Det gick ryktan om att jag sålde barn, att jag var prostituerad, att jag kidnappade barn och tog dem till ett sjukhus i Turkiet där vi tog organ och sålde. Ja det är nästan lättare att berätta vad det inte gick rykten om. men jag gick igenom det här mycket starkare. Jag fann ingenting postivt med Ukraina, allt var fult och allt var dåligt, grått och trist och det kändes som om jag levde i en kastrull.

Men sedan en dag började jag se det underbara. alla vackra växter, fågellivet, bergen, solnedgångarna. I dag älskar jag Ukraina med alla dess möjligheter.
Vi har nära till havet, inte alltför långt till Karpaterna bergskedjan. Vi lever ett enkelt liv . Mitt största kall här i livet är att hjälpa barnen från trasiga våldsamma förhållanden. I dag bor 16 barn i Novy Dom. Novy Dom är varken ett barnhem, Internat eller Prijut. Vi är en familj, en stor sådan men vi lever som en familj. Varje barn har sin gåva och varje barn är älskat. Vi är noga med att säga varje dag orden….. jag älskar dig…. de här barnen har aldrig hör de orden tidigare. Vi hjälper 40 barnfamiljer med mat runt om i byarna samt i Reni. Vi ger dem kläder och där vi kan och har möjlighet räcker vi ut en hand. Fattigdomen är enorm här. Det finns massor med familjer som inte ens har fönster, utan bara ett plats skynke. Barn är undernärda, har inget emunförsvar. dåliga tänder p.g.a dålig kost. Föräldrar har inte ens pengar att sätta barnen i skolan.

Just nu skulle vi behöva hjälpa en yngre mamma med tre barn 6.4 och 9 månader, hon är ensamstående, pappa försvunnen. Hon har ingen inkomst och lever väldigt fattigt. I går var en kvinna här i Novy Dom, hon har två barn 5 och 2 år och hon är gravid i 5 :e månaden. Pappa dog för en vecka sedan. Hon behöver också hjälp. Vi behöver fler personer som hjälper oss så vi i vår tur kan hjälpa fler. Kanske det blir tjatigt att jag ber om hjälp hela tiden, men det här är mitt kall och vi har alla ett ansvar att hjälpa dem som har det svårt. Jag har således stor erfarenhet av Ryssland och många vänner där, samma land som nu invaderar och krigar mot Ukraina. Det är inte konstigt att mitt hjärta går sönder. Men i det här kriget står jag 100 % på Ukrainas sida. Vi har rätt att försvara oss. Och det är inte slut här. Putin tar vad han vill ha, och hela Ukraina kommer återigen vara under Rysslands styre, det är mina personliga tankar.

Måtte jag ha fel.”

Läs mer om Barnens Hopp och shoppa något från deras egen webshop här!

Carl Stridsberg

Pysslar med digital innehållsproduktion via mina webbplatser; https://listitsweden.se, https://hittaupplevelse.se och https://lovelaholm.se med kompletterande bloggar och sociala medier.